unnim

Jag är så JÄVLA less på folk som bara tar och tar. Jag tänker aldrig mer ställa upp för en människa som inte visar någon som helst uppskattning. Misstolka mig inte. Jag älskar att ställa upp för mina vänner,för det är bland de finaste man kan göra. Men jag är så trött på att ställa upp,så jag nästan vill spy.

Jag har bränt många broar bara för att jag ska kunna hjälpa mina vänner på bästa sätt. Jag har offrat timmar,veckor och månader åt att trösta och ställa upp för mina vänner. Jag tänker sluta med det. För det lönar sig sällan!

Jag har blivit osams med människor, jag har gjort idiotiska saker och jag har sagt upp kontakten med många. Bara för en enda vän. Min bästa vän. Men jag har fått bevisat att denna människa inte har uppskattat ett dugg av det jag gjort. Jag har blivit totalignorerad och förolämpad. En smäll i ansiktet. Tack som fan!

Idag när jag skulle kliva av bussen,så ställde jag mig upp och såg att de satt två invandrare där. som kan ha varit 14 år,max! Och dom såg så rädda ut. Dom har kommit till en nytt land,en by där de snöar och är skitkallt,och dom kan ingen svenska. Jag skulle också vara rädd. Förmodligen så rädd så jag inte skulle gå utanför dörren. Men dessa två pojkar,hade tagit sig till skolan till och med. En sjukt stor eloge till dom.  Och när jag kliver av bussen,så får jag lite ont i magen. Lite ångest. Jag skulle sagt hej till dom. Då hade dom kanske känt en lite lättnad? Så imorgon och alla dagar framöver ska jag ge dom ett leende och ett hej. För det är de minsta dom förtjänar.